Kom tillbaka ...
Har ni någon aning om hur är att låtsas le så mycket att till bland så spricker du och ingen förstår din smärta ? Det har jag känt i över tre år.. Leenden som jag satt fast på mitt ansikte, ögon som inte längre glimrar lika fint som när hon var glad.. Mina ögon gick från lyckliga lysande ögon till ögon full av sorg och smärta men ingen kunde se det. Kanske såg dom men valde att inte bry sig? Det hade väl varit jobbigt för dom om jag mår dåligt och om dom behöver hjälpa mig. Folk brukar ju bry sig om sig själva för det mesta.. Eller är det bara jag som har fått fel bild av allt ? Kanske.. Men testa att gå igenom allt jag gått igenom i 12 år snart så ska ni få se att det är inte så j***a enkelt att vara glad och glömma allt. Jag har alltid hatat mig själv, eller inte alltid. Men sen den dagen jag gick i förskolan och det kom ett gäng killar från sexan och sa att jag va gravid. Jag var SEX ÅR GAMMAL !!! När jag tänker efter så var det riktigt hemskt gjort av dom. Jag var sjuk och tog massor med mediciner för att få vara ute från sjukhuset. Jag hade legat inne sjuklänge och jag visste inte riktigt varför alla var så taskiga och elaka var dom. Komplexen förföljde mig och jag började träffa killar för att få bekräftelse att jag dög, men det var i högstadiet , jag började klä mig utmanande och hade massor med smink för att dölja den jag egentligen var.. Jag var rädd att dom skulle ogilla den jag var på riktigt och lät dom därför trycka ner den jag låtsades vara men det har satt ärr på mig. Killar blev tsm med mig för att dom hört rykten och var ute efter en sak men det ni ska veta det var att det var verkligen bara falska rykten. Jag har gjort många dumma saker men lite självrespekt hade jag kvar.. Några gånger blev jag sviken och sårad av alla, verkligen alla jag har aldrig känt mig så ensam och jag började skada mig.. Ja jag vet. Kanske borde jag inte nämna det men jag vill att ni ska förstå. Jag måste få ut allt. Det blev bara värre och värre och till slut ville jag verkligen bort.. Jag hittade vänner som ställde upp och några som jag känt sedan förskolan. De hjälpte mig. Jag förstod att det var fel. Jag har gjort det en gång det senaste året och då fick min mamma veta och jag mådde så dåligt över att min mamma fick se mig så. Min mamma har alltid varit min bästa vän och hon är min hjälte. Men jag bestämde mig för att börja om på nytt dagen därpå och vet ni vad ? Jag har inte mått så dåligt sen dess, tror jag, inte så dåligt iaf. Men just nu befinner jag mig där. Känner mig ensam och lämnad. Smärtan att ha förlorat personen jag älskar med hela mitt hjärta tar kål på mig och jag klarar inte mer. Det är för mycket. Jagorkar inte mer. vad ska man göra ? Ja det kanske finns många fler, men det är honom jag fick uppleva kärlek med.. Det var han som fick mig att le som ingen annan ... Skulle uppskattat tiden mer och aldrig drömt för mycket om framtiden istället för nuet.. Men nu är det försent och jag måste klara mig själv...
Kommentarer
Postat av: K
Nej, har ni gjort slut?
du e stark!
Trackback
