Jag är väldigt rädd. Känner mig som en liten flicka igen. Om jag hade kunnat hade jag gärna krypit ner bredvid min mamma.. Känslan av att vara liten och din mamma är där och gör allt så mycket bättre. Ena dagen känner jag mig stor och vuxen oc klarar av allt och i nästa sekund känner jag mig så liten och att världen är så mycket större.Jag vågar inte göra några egna val längre. Jag vågar inte tänka på konsekvenser och hur jag ska lyckas. Jag tar mig igenom livet just nu väldigt ostabilt.. Ena sekunden är jag lycklig och nästa sekund får jag ett nervsammanbrott.. Jag saknar honom, det gör jag. jag är ärlig med det. Men jag hade aldrig kunnat vara tillsammans med honom just nu eller med den han har blivit. Han var bättre förr. Den gamla du var så mycket bättre... Men samtidigt vill jag gå vidare och kanske hitta något bättre, fast rädslan hindrar mig. Jag tillåter inte mig själv att tycka om någon eller bli kär. Jag kan inte.. Jag är rädd för att bli sårad och problemet är att jag är intresserad i någon annan som inte bryr sig ett skit om mig, så egentligen har jag redan tillåtit mig själv att bli ledsen igen. Eller inte ledsen på de sättet men besviken..

Jag ska alltid lyckas sätta mig själv i dessa situationerna.. Jag vet inte längre vad jag gör för fel. Varför är de samma sorts människor som dras till mig gång på gång ? jag vill hitta någon bra för en gång skull.. Jag tycker synd om mina vänner för att de får höra detta eviga tjat dag in och dag ut.. jag vill verkligen inte vara ett problem och någon som drar ner alla andra i skiten.. Jag har alltid försökt vara en bra människa men det känns som jag håller på att förlora mig själv just nu. Jag har alltid hört att jag söker uppmärksamhet och det gör jag nog. Jag vill att folk ska se mig och förstå vilken smärta jag bär men ingen kan förstå mig. Ingen fattar hur jag kan må såhär och inte jag själv iheller om jag ska vara helt ärlig. Varför kan jag inte bara vara lycklig? Varför kan jag inte bara lägga allt åt sidan..

Jag vill bara lägga mig och skrika ut allt och sedan bli lycklig.. Jag vill bara känna mig duglig. För du tog den känslan ifrån mig.. Jag gråter mig till sömns och de har jag inte gjort på så länge.. Jag vet inte vad det är som händer med mig! jag vill bara bort för en stund, bort från all smärta. Jag har den rädslan att jag har ont i magen och i huvudet. Bara att jag kanske ska se dig i stan skrämmer mig. Att jag kanske aldrig komemr prata med dig skrämmer mig. Jag har beslutsångest..

och när jag väl mådde bra och hittat ngt så förstör jag de. även om ngt aldrig skulle hänt så mådde jag bra, kände mig trygg..Jag är en drömmare. Jag drömmer mig bort från den riktiga världen och när det slår mig, när verkligheten slår mig klarar jag inte av det. Då vill jag fly. det är för mycket att hantera i denna äckliga värld...mina tankar flyger runt och jag orkar inte ta itu med dom och det finns egentligen inte så mycket jag kan göra åt det och det är det värsta.. En önskan, det är allt jag vill ha.. Det är allt jag behöver.. Jag behöver komma från allt, bara för en sekund och rensa mina tankar..