Vänner? Skola? Familj? Pojkvän? Är det jag som gör mina beslut ? Är det jag som gör det till vad det är ? För mig har det blivit en enda stor kaos i min hjärna och mina känslor springer omkring och kommer och går när dom vill. Kanske är det hormoner, kanske är det min vilja, kanske är det ångest. Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag är trött på att jag inte vet vad jag vill, eller att jag kanske vet vad jag vill men att jag inte kan tänka på mig själv och vad jag vill. Varför ska jag ta hänsyn till allt och bry mig om allt ? Jag får mycket tillbaka men inte tillräckligt för i slutändan är det jag som sitter där stressad med panik och kan inte sluta gråta. Jag kan gråta för inget. Om något blir fel eller om jag måste göra något, planerat eller något jag vet inte och det inte blir som jag hade tänkt mig så flippar jag ut.. Det känns som min värld går under. Det är inte normalt ?!

Jag måste ta ansvar för alla i min omgivning , jag måste vara stark, jag måste hjälpa alla. Jag måste duga, jag måste få bra betyg. Jag måste hitta mig själv, jag måste vara en bra flickvän och en bra vän. Den bästa. Jag måste bli något stort. Jag måste kämpa, jag måste ha svaret på allt. Jag måste göra alla stolta. Det är bara hälften av mina känslor och tankar varje dag. Är det för mycket begärt av mig ? pressar jag mig själv för mycket ? Svaret är ja, för jag drömmer mardrömmar varje natt, jag vaknar upp mitt i natten svettig med tårar som rinner och panik som leder till skrik. Det är inte normalt, det är normalt att sova inte att drömma mardrömmar i 2 veckor.

Jag är stressad. Jag är pressad. Jag har för höga krav. Jag kan inte varva ner. Jag har ständig huvudvärk. Jag är alltid trött och mår dåligt. Jag har tappat min aptit. Jag har tappat min tillit till alla jag älskar. Jag har förlorat min styrka. Är detta normalt ?! Nej , men hur ska man kunna göra allt bra igen ? Stress, det är vad mitt problem kallas. Beslutsångest och rädsla har påverkat mitt liv och alla mina förhållanden till alla i min omgivning. Hur ska jag kunna lita på vänner, pojkvän eller ens min egen familj. Jag känner bara för att flytta långt bort just nu och bo ensam tills jag vet vad jag själv känner.

Jag älskar Nermin. Jag älskar mina vänner. Jag älskar min mamma och min bror. Men just nu vill jag bara bort. Du kan inte bygga ett förhållande eller en framtid med någon om du har tappat din tillit. För tro mig, saker blir fel. Saker missuppfattas och det blir gräl och tjafs i onödan. Jag hatar att bråka. Jag blir så ledsen. Känner mig så dum och korkad, men mest av allt ensam. För att slippa det så måste jag fixa mitt liv. Jag måste varva ner. jag måste bli den jag en gång var. Jag har perioder som är upp och ner, jag är 16 år. Det är vanligt men mina har varit lite värre .. Men det befinner jag mig inte och kommer aldrig mer att göra men jag måste hitta mig själv. Jag måste tagga ner och känna att jag duger till. Jag duger till även om jag inte får bästa betyg, jag duger till även om jag inte är världs modell och jag duger till även om jag bara är en helt normal människa som vandrar på denna jorden. Men jag är också unik. Jag har lovat min mamma att bli något speciellt och det tänker jag hålla ...

Ibland blir saker för mycket och det är svårt att styra det ensam som 16 år, nästan ingen erfarenheter alls om livet och jag har inte ens levt en sjättedel av mitt liv än ... Jag mår bra, kanske inte alltid. Jag har kanske inte alltid ett leende på läpparna, men jag mår bra ...

förlåt för texten var bara tvungen att skriva av mig .. det va längesen...