Dreams are what we want, but the reality is what we get.
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Jag är nog som vilken tjej som helst som önskar sig ett lyckligt liv, en man, barn och att leva lyckliga i alla våra dagar. Men det som är skillnaden med mig är att jag vet med vem. Jag vill förlova mig med Nermin, bo tillsammans med honom och om jag inte hade varit för ung och varit tvungen att plugga så hade jag gjort allt nu och skaffat barn, för jag lever inte i nuet. Jag längtar efter framtiden. Jag och Nermin har diskuterat detta och vi har redan sagt att vi ska flytta ifrån Malmö och vi har skojat om Natalie jr. och Nermin jr. Det kanske låter konstigt för en 16, fast 17 om en månad ;), säga att dom vet vem dom vill gifta sig med. Men för mig är det en självklarhet. Jag kommer aldrig att kunna se mig själv utan Nermin , det är bara så det är.
En annan dröm jag har haft det är att bli en läkare. Ända sen jag blev sjuk och legat inlagt enormt mycket så kom jag fram till det. Många blir läkare pga statusen, så är det inte i mitt fall. Jag valde det för att jag har träffat så många läkare under mina 16 år att det inte är sant. Vissa har varit bättre och vissa har jag verkligen hatat. Dom har inte behandlat mig som det barn som jag var. Jag var 5 år när jag fick min första diagnos. Om ni tänker efter så är man liten då, man går ff på dagis. Jag har träffat underbara läkare men min vilja att bli läkare är för att bli en bättre läkare och kunna relatera till barnen, jag förstår hur jobbigt det är och därför har jag alltid velat bli barnläkare. Fast nu vet jag inte om jag hellre vill bli sjuksköterska, för det är dom som har mer kontakt med barnen och det är dom som får sköta om dom och hjälpa till om det behövs.
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Jag är nog som vilken tjej som helst som önskar sig ett lyckligt liv, en man, barn och att leva lyckliga i alla våra dagar. Men det som är skillnaden med mig är att jag vet med vem. Jag vill förlova mig med Nermin, bo tillsammans med honom och om jag inte hade varit för ung och varit tvungen att plugga så hade jag gjort allt nu och skaffat barn, för jag lever inte i nuet. Jag längtar efter framtiden. Jag och Nermin har diskuterat detta och vi har redan sagt att vi ska flytta ifrån Malmö och vi har skojat om Natalie jr. och Nermin jr. Det kanske låter konstigt för en 16, fast 17 om en månad ;), säga att dom vet vem dom vill gifta sig med. Men för mig är det en självklarhet. Jag kommer aldrig att kunna se mig själv utan Nermin , det är bara så det är.
En annan dröm jag har haft det är att bli en läkare. Ända sen jag blev sjuk och legat inlagt enormt mycket så kom jag fram till det. Många blir läkare pga statusen, så är det inte i mitt fall. Jag valde det för att jag har träffat så många läkare under mina 16 år att det inte är sant. Vissa har varit bättre och vissa har jag verkligen hatat. Dom har inte behandlat mig som det barn som jag var. Jag var 5 år när jag fick min första diagnos. Om ni tänker efter så är man liten då, man går ff på dagis. Jag har träffat underbara läkare men min vilja att bli läkare är för att bli en bättre läkare och kunna relatera till barnen, jag förstår hur jobbigt det är och därför har jag alltid velat bli barnläkare. Fast nu vet jag inte om jag hellre vill bli sjuksköterska, för det är dom som har mer kontakt med barnen och det är dom som får sköta om dom och hjälpa till om det behövs.
Kommentarer
Trackback
