Med tiden känns det som jag har förlorat henne och det vi hade. Det är hemskt .. Jag har varit lycklig den sista tiden men nu har den lyckan börjat tunnas ut och jag tror att jag vet varför. Anledningen till att min lycka inte är lika stark är för att jag har tappat bort min bästavän. Jag vet inte när det hände men det är nu jag har insett det och det gör verkligen ont när jag tänker på det. Vi snackar inte ens med varandra längre och jag kommer inte ihåg senast när vi träffades. Även om vi träffas så känns det inte likadant längre.

Vi har kanske vuxit ifrån varandra och du har hittat någon annan och jag någon annan , jag vet inte. Kanske har vi båda förändrats så vi inte längre passar ihop. Jag vet iaf att jag saknar dig, jag saknar att kunna prata med dig, jag saknar att göra en massa konstiga saker tillsammans med dig. Det känns inte likadant längre. Jag vill kunna dela min lycka med dig för du är en stor anledning till att jag befinner mig där jag befinner mig just nu i livet.

Du vet så mycket om mig som ingen annan vet, det finns många saker som bara du och jag har delat och ingen annan har en aning om det. Jag kommer fortfarande ihåg detaljer sen den första dagen vi alla tre va ute och gick, vi höll varandra i händerna och sa föralltid, jag öppnade mig för er och ni fick höra allt om mitt liv. Jag kommer ihåg att tårarna rann, alla grät, men ändå kändes det så bra. Ni var änglarna i mitt liv.

Den dagen jag för alltid kommer minnas är i somras när vi stod på den balkongen hos en kille och du vet nog vem, dom låste ute oss och jag berättade för dig att jag äntligen var glad, jag hade släppt allt det smärtsamma bakom mig och började se ljust på livet. Du svarade mig med att det har känts som en pusselbit som hade saknats i ditt liv och det var min lycka och att när du fick höra det så blev du hel och jag blev ännu gladare. Stunder som dom är något jag verkligen saknar ...